BEITOSTØLEN

Så i helgen som var provade jag för första gången mina skidkunskaper i längdåkning, langrenn på norska. Tydligen måste man vara haj på det om man nu ska bo i Oslo. Folk har kollat konstigt på mig då jag berättat att jag inte kan "gå på ski". Så i present hade jag redan fått proffsutstyrsel med Fischer-skidor, Salomon-pjäxor, Craft-kläder och fin grön mössa samt äkta skidvantar. Alltså såg jag ut som världscupsåkarna som samlats i Beitostølen för helgens tävlingar.

Mitt första möte med snön och skidorna blev inte det bästa. Jag ramlade väl en sisådär 50 ggr, slog upp min gamla cykelskada på knät och skrapade upp rumpan rätt rejält. Jag fick även ur mig en himla massa fula ord till min skidlärares förvånan. Inget tålamod här heller. Det slutade med att jag gick hem och var sur helt enkelt. En förlorad och utskrattad hjälte i proffsmondering...

Fram på kvällen bestämde sig frun i huset att ta en tur och frågade om jag ville me. Jag sa ja och hakade fast mig i dessa skidor... igen. Denna gång efter lite tekniksnack från en kvinna vart det en uppenbarelse och jag kände mig både säker och duktig.

På söndagsturen blev jag nu kallad naturbegåvning av min käre skidlärare och allt var frid och fröjd. Nu kan jag inte vänta tills nästa gång och ber varje kväll att snön ska inta Oslo så skidorna får åka på igen.