Våga

Rädslan att bli sårad försvinner inte. Desto djupare känslorna blir desto räddare blir jag.

Att känna smärtan i bröstet önskar jag inte någon. Känslan av total maktlöshet är hemsk.

Tankarna om att göra något annorlunda eller vågat mer blinkar framför ögonen. Att ha öppnat sig, kastat sig ut i mörkret och hoppats. Sen plötsligt är allt borta. Och man måste vara stark, igen.

Min rädsla har jag ingen aning om vart den kommer från. Kanske är det min egen feghet?

Lättare att stöta bort innan det läskiga börjat?

Jag är den lyckligaste men också den räddaste. 3 små ord som tagit tid att säga är nu viskade.

I love u

Jag vågade.